Lästips för orientering i vår tids politik och debatt: On Bullshit av Harry G. Frankfurt
Uppdaterat: 13 juli
Harry G. Frankfurts On Bullshit gavs ut som bok 2005, men hade sin begynnelse redan 1986, då han publicerade den ursprungliga essän i ämnet. Sedan dess har den lilla boken blivit något av en populärfilosofisk klassiker – mycket tack vare att Frankfurt på ett både lättillgängligt och underhållande sätt lyckas reda ut skillnaden mellan rena lögner och bullshit.
Lögnaren känner till sanningen och försöker dölja eller förvränga den. Den som sysslar med bullshit är däremot inte särskilt intresserad av vad som är sant eller falskt. Ur samtidens breda utbud av fakta, påståenden, forskning och önsketänkande väljer han i stället det som för stunden stärker honom själv, hans position eller den berättelse han vill förmedla.
Vi lever i en värld av långt framskriden forskning, starka professioner och både offentliga och privata institutioner som lägger fram analyser, kunskapsunderlag och tydliga rekommendationer. Ändå ser vi, oavsett vilket politiskt block som regerar, hur denna kunskap kan skjutas åt sidan när den inte passar den politiska berättelsen eller de delar av opinionen som man har bestämt sig för att nå.
Den som läser samhällsvetenskaplig forskning eller följer expertmyndigheters och internationella organisationers återkommande rekommendationer vet att det ofta finns en betydande skillnad mellan vad kunskapsunderlagen pekar mot och de beslut politiken slutligen tar.
I det som ibland beskrivs som ett postpolitiskt tillstånd har mandatperiodspolitiken och opinionspolitiken gjort att politiken allt oftare tycks handla om att legitimera och stärka sig själv på kort sikt – snarare än om att vara bärare av sanning, verklighetsorientering, målbilder och konsekvenser. Kanske har bullshit då blivit en metod för att manövrera mellan det som passar och inte passar: att välja ut det som stärker det egna budskapet och låta resten falla bort.
Frankfurt lyfter fram en replik ur Eric Amblers roman Dirty Story: ”Never tell a lie when you can bullshit your way through.” Ambler formulerade repliken. Frankfurt gjorde filosofi av den. Jag tolkar citatet som att bullshit kan vara ett sätt att undvika att ljuga: för den konkreta lögnen kan avslöjas.
Det mest fascinerande med On Bullshit är kanske att den inte känns som en bok om 1980-talets USA. Den känns som en bok om Sverige och Europa på 2000-talet.
Jag inser också att boken lika mycket är en varning till mig själv. Jag driver frågor som jag tror på och försöker övertyga andra. Men varje gång vi blir alltför förälskade i vår egen berättelse finns risken att vi börjar plocka russinen ur kunskapskakan – inte för att vi vill ljuga, utan för att vi så gärna vill ha rätt. Kanske är det just där bullshit börjar.
Och när vi inte riktigt kan anklaga oss själva eller andra för att rakt av ljuga, kanske Frankfurt erbjuder ett mer träffsäkert alternativ: att anklaga oss för bullshit.
