Den hopplöse romantikern är allt annat än hopplös
- Daniel Kangas
- 28 feb.
- 3 min läsning
De flesta förstår nog att uttrycket ska läsas som att personen är hopplöst romantisk. Romantisk bortom räddning. Men personens problem är ju inte att sakna hopp – utan att ha för mycket av det.
Om vi föreställer oss hopp som en slags tank som kan fyllas på men också, förr eller senare, ta slut och stå tom, så är det väl just det senare som inte verkar hända för vår hopplöse romantiker.
Hoppet verkar, ta mig tusan, aldrig ta slut. Och är det då just därför hon eller han inte nöjer sig, inte väljer det vi kallar den enkla lösningen? Inte i början, inte i mitten och inte ens efter hundra misslyckade försök?
Men låt oss fortsätta.
Om den där tanken aldrig blir tom – beror det på att den var större redan från början, eller fylls den på oftare? Och hur fylls den på? Vi säger ibland att vi får upp hoppet, vilket antyder att hopp kan tillföras som en slags färskvara. Det kan ske genom att man ser en liten förbättring, en tendens, en chans här eller där.
Men hur förbrukas då hoppet i den där tanken? Är det både genom att vi ibland öppnar kranen – och med full förhoppning ger oss hän, även om det sedan visar sig att vi tog fel eller misslyckades? Och genom att tanken dessutom läcker? Att om inget händer, om inget görs, så rinner hoppet ut, sakta men säkert.
Så har vår hopplöse romantiker kanske både lättare att se det optimistiska som ger påfyllning och en i grunden tätare tank – som inte varje natt läcker ut lite av det hopp som kan behöva hushållas med?
Och slutligen måste vi ställa oss frågan om hoppet faktiskt leder oss i rätt riktning – eller om det ibland är just hoppet som får oss att gå för långt, stanna för länge eller återvända till det som vi borde ha lämnat för gott. Om hoppet ibland inte är en kompass utan en motor, som fortsätter driva oss framåt även när riktningen är oklar och kostnaden växer. Och om det som i efterhand beskrivs som fördärv inte sällan var konsekvensen av ett risktagande, drivet av just hoppet.
Men en sak är nog i alla fall säker: utan hoppet går vi inte framåt alls. Och det är ju den allra säkraste vägen till både leda och undergång.
Min slutsats måste sammantaget bli att den så kallat hopplöse romantikern – i motsats till formuleringen – har mer hopp än andra, fyller på sitt hopp oftare än andra, och kanske framför allt har en tank som håller tätt och kan lagra hoppet över tid. Det ger en mer eller mindre ständigt närvarande – eller åtminstone återkommande – tro på att det där underbara faktiskt går att uppnå.
Och om hon eller han står där en dag och slutligen har tomt i den där tanken, så har de på vägen dit tränat på just detta: att fylla på den igen. Vid minsta tecken på ljusning – börjar hoppet att stiga. Först ger det lugn, sedan lust, längtan och allt det där som driver oss framåt. Mot kärlek och lycka, mot stordåd, mot undergång.
Ja, den hopplöse romantikern må i stunder vara tanklös, rådlös, tveklös, planlös och kanske till och med utsiktslös. Men lustigt nog – nästan aldrig just hopplös.
