Ett spädbarn ska utvisas. Vem skrev under?
- Daniel Kangas
- för 4 dagar sedan
- 3 min läsning
Ett spädbarn ska utvisas. Vem skrev under? Det är en uppriktig fråga. För någonstans i processen måste ett sådant beslut fattas. Och beslut fattas inte av paragrafer. De fattas av människor. En tjänsteman måste alltså sitta där någonstans, läsa ärendet, konstatera att riktlinjerna är uppfyllda och att praxis följs – och till slut skriva under. Eller hur fungerar det egentligen?
Under en tid nu har vi levt med nyhetsrapportering om utvisningar som rör både spädbarn och skolungdomar. Barn och tonåringar som i vissa fall levt lika mycket i Sverige som någon annanstans, som gått i svensk skola i många år, har sina vänner här och i vissa fall knappt behärskar något annat språk än svenska och engelska.
Är tjänstemannens roll att läsa ett ärende, kontrollera att regelverket tekniskt sett håller – och sedan signera? Eller finns det en punkt där man också får ställa en enkel fråga: är det här rimligt?
Jag försöker föreställa mig situationen. Jag sitter där med ärendet framför mig. Alla formella kriterier är uppfyllda. Regelverket säger att beslutet kan fattas. Resultatet är att ett spädbarn ska utvisas. Eller en skolungdom som levt lika mycket i Sverige som någon annanstans. Vad gör jag då?
Jag tror faktiskt att jag hade gjort något väldigt enkelt. Jag hade inte skrivit under. Jag hade skickat ärendet tillbaka uppåt i organisationen – till min chef, och om det behövs ännu högre. Inte som en politisk protest, utan som en del av tjänstemannaskapet. Med en enkel fråga: är det här verkligen vårt uppdrag?
För vad betyder det egentligen att vara tjänsteman? Är det att vara en administrativ funktion i ett regelverk – eller att stå i samhällets tjänst och använda sitt omdöme när regler möter verkligheten?
Och här uppstår också en annan fråga. När sådana här beslut fattas utan synbar tvekan – vad beror det egentligen på? Är det brist på sunt förnuft hos den enskilda tjänstemannen? Är det brist på mod att stanna upp och ifrågasätta? Eller kan det ibland vara en form av protest mot en regering vars politik man inte sympatiserar med? Jag vet inte svaret. Men frågan är värd att ställa.
Jag börjar faktiskt tycka att det är hög tid att börja ifrågasätta tjänstemannaskapet lika mycket som regelverket. Lagar och riktlinjer förändras hela tiden. Men tjänstemannen sitter mitt i det ögonblick där regler möter verklighet.
Lagar och regler växer fram över lång tid. De formas av utredningar, remissrundor, kompromisser, rättspraxis och komplexa samband. Men själva beslutet är alltid ett ögonblick. Och i det ögonblicket finns bara en person som kan ta ansvar: den tjänsteman som sitter där med ärendet framför sig.
Ett sunt tjänstemannaskap innebär naturligtvis att följa lagar och regler – men också att påkalla när undantag behöver göras och när lagar och regler permanent behöver uppdateras. Det är så system och verksamheter utvecklas.
Det är tillräckligt svårt att bedriva politisk utveckling i ett samhälle där missnöje och kritik ständigt finns närvarande. Den politiska nivån ska inte dessutom behöva se sina egna tjänstemän skapa situationer som späder på missnöjet helt i onödan.
Situationer som med ett stabilt och omdömesgillt tjänstemannaskap rimligen skulle kunna undvikas. Situationer som annars riskerar att belasta organisationer, journalistik och samhällsdebatt med ständigt nya exempel på byråkratiska beslut som ingen riktigt tycks vilja stå för.
Lagar och regler behöver ibland förändras. Och det börjar såklart ofta i ett mycket enkelt ögonblick. När någon lägger ner pennan. Och säger: det här behöver vi nog titta på en gång till.
Men skriv för guds skull inte bara under.
