Betona starkare att flyktingmottagande också är långsiktig freds- och näringspolitik

Vår stora invandring är också en stor utmaning med samhällsproblem som utanförskap, otrygga områden och kriminalitet. Men den innebär på makronivå fler fördelar än nackdelar. Det måste sägas rakt ut, och jag tycker att offentligheten kunde göra ett bättre jobb med att förklara vad som är bra med invandring.

Jag har alltså inga synpunkter på antalet flyktingar som vi tagit emot. Det är i modern tid väldigt stora antal per capita jämfört med andra jämförbara länder. Men det är rätt och bra för Sverige. Utöver att jag beklagar sorgen för de som personligen drabbats av tragiska händelser i utanförskapets spår, beklagar jag också att opinionen inte i tillräcklig utsträckning ges de pragmatiska och viktiga förklaringarna till varför en generös flyktingpolitik och invandringen faktiskt är helt nödvändig.

Ur ett näringspolitiskt perspektiv behöver vi arbetskraften – både kompetenser och de som är villiga att ta de så kallade enkla jobben. Pusselbitar som bidrar till fortsatt goda förutsättningar för att vara en stark exportnation och välfärdsstat.

Av demografiska skäl behöver vi invandrade ungdomar, barn och vuxna – för att undvika en alltför uppochnervänd befolkningspyramid med många gamla och en alltför liten andel arbetsföra.

För den långsiktiga freden behöver vi ha goda relationer till så många länder som möjligt. Dit når vi bäst med hög internationaliseringsgrad. Många invandrade grupper från olika länder gör oss välintegrerade med ett stort antal nationer på en global arena.

Låt oss tänka på hur många människor där ute i världen som har en relation till och en positiv bild av Sverige på grund av att de har släktingar som fått ett nytt liv här när nöden krävde det. Det ger vårt land en enorm boost av så kallad soft power, eller kulturellt och normativt inflytande. Och det här är inte bara en fredspolitisk fördel. Det har också stor handelspolitisk betydelse. Och dessa två hänger ihop.

Tack vare vår generösa flyktingpolitik genom åren finns det massor av människor – yrkespersoner, importörer och exportörer i andra länder – som både kan svenska och har upparbetade kontakter med vårt näringsliv efter att ha levt här under lång tid för att sedan återvända till sitt hemland. Enligt den liberala skolan inom internationella relationer startar man inte krig mot den man har ett fungerande handelsutbyte med. Alltså bra både för ekonomin och för freden. Och apropå export måste vi också ständigt påminna oss om att vi aldrig exporterar svenska produkter utan att samtidigt indirekt exportera den svenska synen på arbetsvillkor, jämställdhet och socialpolitik. Det är en del av det kulturella och normativa inflytandet, och det följer alltid med lite av den varan i varje exportleverans. Över tid kanske det har eller kommer att rädda fler liv ute i världen än vad vi rimligtvis kan härleda.

Jag menar inte att varken den svenska importen eller exporten alltid är rättrådig och renhårig, men många utvecklande företag hos oss skickar varje dag iväg till exempel maskiner som är grönare och säkrare för miljön och för den som arbetar med dem än vad de arbetstagarna annars skulle ha haft. Med varje maskin följer en upplysning om hur det borde vara och ett faktum att det faktiskt går att med vinst tillverka och sälja produkter med goda villkor för industriarbetaren. Bara för att ta ett exempel. Om vi inte är en stark exportnation slutar vi också att sprida de vetskaperna.

Och hur mycket hjälper vi på lång sikt flickor och kvinnor jorden runt bara genom att de har kvinnliga släktingar i Sverige som kan berätta om att de får utbilda sig, ha en yrkeskarriär, dagisplats och föräldraförsäkring? Vi är själva inte i mål med jämställdheten, men vi är tillräckligt långt framme för att inspirera många länder i världen att höja tempot på sina jämställdhetsresor. Sådant höjer livskvaliteten och räddar liv i form av positiva externaliteter över hela världen. Om vi inte tar emot människor och kvinnor från hela världen ringer de aldrig hem via WhatsApp och berättar om hur livet för en kvinna kan vara i ett land där jämställdheten nått längre.

Det exakta antalet ankomna i förhållande till integrationsmöjligheterna har såklart inte varit optimalt i varje tidsperiod. Men i ett längre perspektiv – och mot bakgrund av det jag skrivit i denna text – är vi kanske inte så långt ifrån de invandringsvolymer vi behöver ha för att vara nationalekonomiskt framgångsrika och en positiv normativ världskraft? (I detta också givet att flyktingkrisen 2015 var just en kris, där en av definitionerna för kris är att det råder tidsbrist – både för att fatta rätt beslut och för att agera på rätt sätt i den efterföljande kedjan av åtgärder.)

Jag hoppas på långsiktiga, ekonomiska och tvärvetenskapliga krafttag mot utanförskap, och i det arbetet behöver vi också visa respekt för allt som är bra med invandringen. Alltså utöver den direkta humanitära gärningen och hur den berikar oss på hemmaplan – med intryck och kunskap om världen och andra kulturer än vår egen. För den är ju inte alltid den bästa eller roligaste.