Hot och hat ger oss hårdare ledare
- Daniel Kangas
- 29 dec. 2025
- 3 min läsning
Hot och hat ger oss hårdare ledare. Och hårdare ledare fattar lite hårdare beslut. Varje dag, i alla situationer.
Att ledarskap kräver en viss hårdhet är kanske ofrånkomligt. Men samtidens höga och ihållande frekvens av hot, hat och aggressiva omdömen – i sociala medier, via e-post och i ett allt mer splittrat landskap av journalistik och kvasijournalistik – leder rimligen till något mer än bara ett hårdare tonläge. Det leder till en selektion. En överrepresentation av personer som är tuffa nog att stå ut. Tuffa nog att acceptera ett arbete där hot, hat och hårda omdömen inte är undantag, utan vardag.
När pressen blir konstant
I maktteori talar man om hur makt i kris tenderar att flytta sig mot dem som tål trycket bäst. Mot dem som vågar fatta beslut under stark press, även när besluten är impopulära. Problemet är att dessa personer inte alltid är de som har bäst kunskap, störst erfarenhet eller de mest relevanta förmågorna för just de beslut som behöver fattas. När pressen är konstant förändras urvalet.
I dag är ledare på alla nivåer – politiker, chefer, tjänstepersoner i kommuner och myndigheter, även journalister – extremt exponerade. De är ständigt åtkomliga via sociala medier, kommentarsfält, direktmeddelanden och mer eller mindre anonyma digitala kanaler för påhopp, hot och hat. Det liknar att arbeta i en ledningsgrupp under kris, med skillnaden att krisen aldrig tar slut.
Över tid innebär detta rimligen att vissa människor väljer bort ansvar och ledande roller. Inte för att de saknar kompetens, utan för att priset blivit för högt. Kvar blir de som orkar med, eller accepterar, klimatet. Och när även erfarna personer kliver av – som när Anna-Karin Hatt avgick efter kort tid som partiordförande med hänvisning till hot och hat – finns skäl att stanna upp. Inte för att värdera individen eller uppdraget, utan för att förstå vad det här klimatet gör med systemet.
Detta sker naturligtvis inte enbart på politisk toppnivå. SVT Norrbotten rapporterar nu att var tredje kvinnlig politiker i länet har utsatts för hot och hat. Ett faktum som gör konsekvenserna av detta samhällsklimat svåra att bortse ifrån.
Små förskjutningar, stora effekter
Om den genomsnittliga ledaren behöver vara lite hårdare för att överleva i sin roll, och om denna hårdhet – lite varje dag – färgar alla beslut, stora som små, då är det svårt att tro att detta inte påverkar samhällsutvecklingen. Effekten behöver inte vara dramatisk eller synlig i varje enskilt beslut. Men över tid måste den finnas där.
Detta är inte kritik mot individer. Det är en systemfråga.
På individnivå kan man se det som i elitidrott. Ytterst få människor besitter alla de egenskaper som krävs för att prestera på toppnivå. Om hårdhet blir ett skallkrav kommer vi att behöva tumma på andra egenskaper: lyhördhet, empati, eftertanke och kreativitet. Och när samma mekanism börjar gälla bland lärare, socialsekreterare, omsorgspersonal och handläggare – människor som dagligen möter aggressivitet från tangentbordens anonymitet – då får vi i stor skala en negativ systemeffekt som vi inte vill ha.
Ett samhällsklimat som formar besluten
Om vi inte vill fortsätta mot ett samhälle som inte bara är hårdare, utan också mer ensidigt, behöver detta motverkas. Vi har redan lagar mot hot och hat. Frågan är hur de tillämpas i praktiken. Men minst lika viktigt är att förstå att hot, hat och även onyanserad elak kritik inte är kostnadsfria yttringar. De formar våra institutioner. De formar vilka som vill och vågar ta ansvar.
Mot den bakgrunden bör vissa handlingar betraktas som särskilt allvarliga angrepp på vårt gemensamma samhälle. Dit hör bidragsfusk, skattebrott, skadegörelse på allmän egendom – och alltid hot och hat mot förtroendevalda och tjänstepersoner.
Om hårdhet blir ett skallkrav i allt fler roller måste vi också acceptera konsekvensen: att andra kvaliteter och mångsidighet trängs undan. Och att alla beslut, varje dag, blir lite, lite hårdare.
