True Stars Make It Possible

Det ligger helt i vår natur att beundra, idolisera och upphöja vissa i gruppen till stjärnor. Men det finns också en mindre grupp i gruppen – de som bestämmer vilka egenskaper, insatser och prestationer som ska räknas som just stjärnstatus. Det är denna mindre skara av signifikanta personer som formar våra värderingar och i förlängningen samhällets framtid. Det måste vi acceptera, men också använda för att bygga det samhälle vi vill leva i.

När coronapandemin slog till och sjukvården pressades in i ett kristillstånd, tvingades sjuksköterskor arbeta dubbla skift mitt i vad som borde varit deras semester. Och vad hände? Jo, söktrycket till sjuksköterskeprogrammen steg kraftigt. Ville fler göra en insats för samhället? Förmodligen. Hade vår plötsliga uppmärksamhet och rapportering om vårdens betydelse ökat yrkets attraktionskraft? Tveklöst. Ljuset riktades dit där behovet var störst – och statusen höjdes.

Hur vänder vi nu strålkastarljuset mot dem som faktiskt bär upp samhället? Mot vårdyrken, pedagoger, poliser, småföretagare och de offentliga tjänstemän som skapar reellt värde – och även mot politiker när de gör detsamma?

Låt oss fortsätta med sportens analogi. Det är enkelt: när laget förväntas vinna ligger stjärnstatusen på skyttekungen. Men den där kvällen när Tre Kronor håller nollan mot Kanada är det målvakten som är hjälten. På läktaren och framför skärmarna sitter hundratals barn som just den kvällen inspireras att bli just målvakt.

Där behovet är som störst föds stjärnorna. Precis som med sjuksköterskorna under pandemin. På samma sätt – fast omvänt – sjunker statusen för vårdyrkena ju friskare befolkningen blir. Politiker får lägre status ju bättre samhället fungerar. Fackföreningar får lägre status ju bättre de kollektivanställda mår. Och om man inte vet att små och medelstora företag (SME) tillsammans sysselsätter majoriteten av arbetskraften i näringslivet – har vi då koll på vilka som faktiskt bär samhället? Statusen falnar när vi inte förstår eller upplever behoven som akuta.

Och så finns kunskapen. För ibland behövs, precis som i sporten, en expertkommentator som förklarar hur viktig den där tysta, anonyma spelaren egentligen är – han som inte syns genom tv-rutan men som håller ihop taktiken och laget. Ibland behöver vi också höra motsatsen: att den publikfriande dribblern inte gör särskilt stor nytta.

Filmen Moneyball bygger på en sann historia om just detta. I verkligheten handlade den om Oakland Athletics, ett baseballag som vid millennieskiftet bestämde sig för att utmana hela sportens traditionella tänkande. Ett lag som slutade värdera spelare subjektivt och började i stället göra laguttagningar strikt baserat på statistik – med hjälp av en ung analytiker. Den publikfriande stjärnan som då och då slog en homerun, men ofta misslyckades, hamnade på bänken. Och laget började vinna. Ledningen bestämde sig helt enkelt för att sluta premiera fel egenskaper.

För att våga bänka en stjärna krävs kunskap, fakta – och mod. De sanna stjärnorna är de som, över tid och med uthållighet, bidrar mest till lagets framgång. Men en okunnig tränare, påhejad av en okunnig publik, kan missa att se dem. Vår kollektiva och långvariga nedmontering av skolan, vården och polisen – och de allt svårare förutsättningarna för småföretag i många av våra kommuner – vittnar om att Sverige blivit just en sådan okunnig publik och väljarkår.

Vi behöver en folkkär och förtroendeingivande expertkommentator som kan förklara vilka som faktiskt är samhällets verkliga stjärnor. Alla dem som i sina olika roller – synliga som osynliga – får samhället att fungera: de som tar risker, de som fattar besluten när det verkligen betyder något, de som undervisar, vårdar, reparerar och tar ansvar på jobbet – eller på sin fritid. Alla dessa människor som, på sitt sätt, gör det möjligt att vi ens har en fungerande ishall från början.

Samhällets sanna stjärnor är de som långsiktigt och hållbart skapar möjligheter för många. Vi får inte misslyckas med att se dem.

Foto: Fredric Alm. Ismaskinspelet byggt av: Daniel Kangas