En tyst men tung skattehöjning på arbete som försvagar kommuner och företag

Från årsskiftet höjdes den allmänna löneavgiften med 1 procentenhet. I nominella tal innebär det en årlig skattehöjning på i storleksordningen 20 miljarder kronor, beroende på löneutvecklingen. Avgiften är en ren statlig skatt på arbete, utan koppling till socialförsäkringar, och betalas av alla arbetsgivare i samtliga svenska kommuner. Höjningen är bred, permanent och påverkar arbetskraftskostnaden i hela landet – men syns varken på lönebeskedet eller i den offentliga debatten på samma sätt som mer öppna skattehöjningar.

Den allmänna löneavgiften infördes i mitten av 1990-talet, ursprungligen som en tillfällig och relativt liten avgift. Under drygt 30 år har den därefter successivt byggts ut – från 0 till drygt 12 procent av lönesumman – och vuxit till att bli en av de mest påtagliga centrala skatterna på arbete i Sverige. I dag saknar den direkt koppling till socialförsäkringar och fungerar i praktiken som en generell statlig skatt, som belastar både arbetsgivare och, indirekt, arbetstagare.

Det är anmärkningsvärt att en regering som beskriver sig som marknads- och arbetslinjeorienterad genomför en av de större breda skattehöjningarna på arbete i modern tid – utan att kalla den för just det. I nominella pengar är höjningen av den allmänna löneavgiften en av de tyngre skattehöjningarna på arbete på många år. Det i sig är värt att notera. Men det verkligt problematiska är något annat.

Detta är en centraliserad statlig skatt som höjs i ett land som redan tillhör världens mest skattecentraliserade ekonomier – och som redan har ett av världens högsta skattetryck på arbete. Skatten är bred, den är permanent och den träffar alla arbetsgivare, arbetstagare och svenska kommuner samtidigt, oavsett lokala förutsättningar.

Effekten är tydlig: högre kostnad för arbete i varje kommun, mindre utrymme för nyanställning och därmed ytterligare försvårade villkor för kommuner som försöker leva upp till sitt uppdrag gentemot sina kommunmedborgare – att utifrån en acceptabel skattebas skapa service, arbete och livskraft lokalt. Varje procentenhet som flyttas från lokalt värdeskapande till statskassan gör det svårare att anställa, utveckla verksamheter och bära kostnader i alla de kommuner som inte dopas av statliga eller regionala skattemedel.

Arbetsgivare i offentlig sektor kan rimligen förvänta sig att kunna justera för skattehöjningen genom budgetbeslut på statlig eller regional nivå. Därför blir den direkta negativa effekten av höjningen mindre i centraliserade kommuner där en större andel av arbetstillfällena finns i offentlig verksamhet.

För arbetsgivare och människor i de kommuner som i större utsträckning utgör arenor för reell produktion och produktivitet ser det helt annorlunda ut. Där dominerar privata arbetsgivare, ofta små och medelstora företag, och skattehöjningen slår direkt genom lägre marginaler, färre anställningar, uteblivna löneökningar eller uppskjutna investeringar.

Här uppstår också en ond cirkel som sällan diskuteras i skattepolitiken. När skatten på arbete och arbetsgivare höjs – och dessutom centralt – blir det svårare för lokala servicenäringar som caféer, restauranger, butiker, kulturverksamheter och annan vardagsnära service att bära sina kostnader. Dessa verksamheter är ofta arbetsintensiva, marginalsvaga och helt avgörande för att levandegöra städer, stadsdelar och mindre orter.

När de slås ut eller aldrig blir till, koncentreras utbudet i stället geografiskt. Människor tvingas resa längre för arbete, service och konsumtion. Resbehoven ökar. Kraven på ny klimatpåverkande infrastruktur växer och bilflottan byggs ut. Detta är inte en hållbar utveckling. Varken ekonomiskt, socialt eller klimatmässigt.

Resultatet blir en snedvridning till förmån för offentligt finansierad sysselsättning och centraliserade strukturer, och till nackdel för privat och lokalt värdeskapande. Det förstärker en redan tydlig trend där arbete i statliga och regionala system är mindre känsligt för skattehöjningar än arbete i den lokala ekonomin. Det är inte marknadsorienterat. Det är inte näringslivsfrämjande. Och det är definitivt inte decentraliserande.

Det är dessutom en illa dold skattehöjning. Den syns inte på lönebeskedet, den diskuteras sällan öppet och den beskrivs som något tekniskt, trots att den i praktiken är en ren skatt på arbete som tillfaller staten. Resultatet blir ännu ett steg bort från verksamheterna och livet ute i Sverige AB – och ännu ett steg mot ett uppblåst, lågproduktivt offentligt och privat skattefinansierat system, allt längre från det faktiska värdeskapandet.

Detta är ett olyckligt beslut. Det är ett beslut som ytterligare centraliserar makt och resurser. Det är ett beslut som slår hårdare mot privat arbete än mot offentligt. Det är ett beslut som försvårar kommunernas möjligheter att verka för sina invånare. Och allt detta förstärker den polarisering och känsla av orättvisa som redan börjat skaka Sverige i grunden. 

Min uppfattning är att vi borde göra tvärtom – sänka den allmänna löneavgiften för det jag kallar lokal publik servicenäring: caféer, restauranger, butiker och annan service som levandegör kvarter, stadsdelar, orter och städer. Verksamheter som stärker det lokala utbudet, minskar resbehovet, ökar livskvaliteten för individer och familjer och samtidigt förbättrar kommunernas och de lokala företagens långsiktiga förutsättningar.

PS. Det är viktigt för mig att poängtera att detta är inte en höger–vänsterfråga. Att både socialdemokratiskt ledda och moderatledda regeringar har accepterat en hög allmän löneavgift – och dessutom genomfört höjningar av den – är nu, om inte förr, ett faktum.

Länkar:

Ekonomifakta

Svensk näringsliv: Dolda skatten smyghöjs än en gång

Skattebetalarna: Regeringen smyghöjer skatten – allmänna löneavgiften ökar med 25 miljarder