Mer bostadsbyggande, inte mer skulder – varför högre belåning är fel väg för nästa generation

De sänkta kraven på kontantinsats och amortering är ett förslag från regeringen, presenterat som en åtgärd för att underlätta för förstagångsköpare att komma in på bostadsmarknaden för ägd bostad. Men det handlar kanske inte i första hand om att hjälpa förstagångsköpare, utan om att hjälpa dem som redan har stora – eller för stora – bostadslån genom att sätta ytterligare en generation i samma båt, men ännu djupare i vattnet, med ännu större lån. Och i samma manöver ges också lättnad åt en svensk byggsektor som idag hör till den dyraste i Europa per byggd kvadratmeter.

Regeringens förslag innebär i praktiken att bolånereglerna lättas så att hushåll kan låna en större andel av bostadens värde än i dag. Det nuvarande lånetaket på 85 procent föreslås kunna höjas, i vissa fall till omkring 90–95 procent av bostadens värde, särskilt för förstagångsköpare. Samtidigt föreslås amorteringskraven bli lägre eller mer flexibla, exempelvis genom att kraven kopplas mindre strikt till belåningsgrad och skuldkvot. Sammantaget innebär detta att hushåll kan bära större lån med lägre initial återbetalning.

Kritiken mot vår redan höga – och nu föreslagna ännu högre – skuldsättning är påtaglig. Högre belåning innebär inte bara större privatekonomisk sårbarhet. Flera nationalekonomer, däribland Lars Calmfors, har under lång tid varnat för att Sveriges redan höga hushållsskulder gör ekonomin mer känslig för ränteförändringar och konjunkturnedgångar. Även Konjunkturinstitutet har i analyser och remissyttranden pekat ut den höga belåningsgraden som en makroekonomisk risk, just eftersom den förstärker svängningar i konsumtion och efterfrågan när ränteläget förändras.

Hög belåning flyttar hushållens konsumtion bort från jobbskapande, produktiv konsumtion och innovationsdrivande efterfrågan – till räntor och finansiella kostnader. Det är pengar som inte längre cirkulerar i den reala ekonomin. Istället binds en växande del av hushållens inkomster upp i fasta kostnader som är extremt känsliga för ränteförändringar. Riksbanken har återkommande pekat på att högt skuldsatta hushåll förstärker konjunkturnedgångar, eftersom även små räntehöjningar snabbt slår mot konsumtionen. Resultatet blir ökad volatilitet i nationalekonomin och ett samhälle som blir mer sårbart för finansiell oro. 

Om det nu är så – som många spekulerar – att yngre generationer riskerar att bli de första som får det materiellt sämre än sina föräldrar, borde politiken rikta in sig på något helt annat: att sänka kostnaderna, inte höja lånen.

Här finns ett uppenbart reformutrymme. Vänner till mig som är arkitekter vittnar samstämmigt om hur Boverkets regelverk driver upp kostnader långt bortom rimlighet. Tillsammans med en alltför krävande och stelbent plan- och bygglag skapas ett system där varje bostad blir onödigt komplex, dyr och regeltyngd – vilket i sin tur fördyrar boendet, driver upp belåningen och låser fast hushåll i höga skulder.

Om nästa generation ska få ett bättre liv i ett objektivt sett mer begränsat ekonomiskt läge, borde målet vara tydligt: billigare bostäder, enklare byggande och lägre skuldsättning. Inte ännu större lån.

Att ge unga människor en något enklare och billigare bostad – men med ekonomisk handlingsfrihet kvar – är sannolikt en betydligt mer ansvarsfull politik än att låsa fast dem i rekordhöga skulder redan vid livets start. 

Jag tror inte på ännu en kreditexpansion som kommer att flytta pengar från lokal ekonomi i reell jobb- och värdeskapande konsumtion som generar kommunal välfärd, utbud och export – till centraliserande kapitalkostnader och ökad ojämlikhet. Och dessutom ännu snabbare dra undan mattan för ekonomin vid framtida räntehöjningar.