Semestern är det bästa tillfället att misslyckas
- Daniel Kangas
- 12 juli
- 4 min läsning
Att misslyckas är en social upplevelse – och kanske den viktigaste färdigheten vi kan ge våra barn.
För att bli riktigt bra på något måste du göra det många gånger, helst redan från barnsben. Och vill du leva ett lyckligt liv är det kanske viktigare att bemästra konsten att hantera misslyckanden än att försöka undvika dem till varje pris?
Ju mer tid du tillbringar i sällskap, desto fler tillfällen ges att misslyckas inför andra. Kanske är det just så vi bygger en sund relation till att göra dessa misstag. För precis som allt annat är förmågan att misslyckas utan att låta sig nedslås en färdighet. En färdighet som behöver tränas.
Många känner till den omtalade tanken att det krävs tusentals timmars övning för att bli riktigt skicklig på någonting, vare sig det handlar om att spela piano, spela fotboll eller jonglera. Oavsett om siffran är tio tusen timmar eller någon annan fångar den en viktig poäng: verklig skicklighet kräver mängdträning. Jag tror att samma sak gäller förmågan att misslyckas.
Problemet är bara att misslyckanden nästan alltid är sociala. De väcker vår kanske mest grundläggande sociala känsla – skam. Därför går det inte att träna den här färdigheten ensam. Det enda sättet är att gång på gång uthärda sina små misslyckanden i ett socialt sammanhang och upptäcka att världen inte går under.
För att få den mängdträningen måste vi helt enkelt tillbringa mycket tid tillsammans med andra människor.
Och då menar jag verkligen de små misslyckandena. Ett misslyckat skämt. En klumpig formulering. Att spela fel kort. Att förlora ett parti. Att få höra att man borde ha diskat sin tallrik. Att säga något ogenomtänkt. Att bli motsagd. Att ibland bli arg, ledsen eller tappa fattningen – inför andra.
Allt detta är egentligen träning. Träning i att blotta sina tillkortakommanden. I att misslyckas utan att nedslås. I att misslyckas utan att förminska sig själv.
Det är också så vi bygger mod. Mod att säga vad vi tycker. Mod att pröva en ny idé. Mod att ta ansvar trots risken att det inte blir perfekt. Den som inte tränat tillräckligt på att misslyckas blir lätt upptagen av att undvika situationer där ett misslyckande över huvud taget kan inträffa.
Jag tänkte på detta när jag läste Torgny Lindgrens memoarer. Han berättar om en grupp människor som står framför en målning och försöker avgöra om den verkligen är målad av Bruno Liljefors. Någon bekräftar att så är fallet, varpå en av de närvarande torrt konstaterar:
"Ja, där ser man att även en mästare kan misslyckas."
Det är en underbar iakttagelse.
Men Torgny Lindgren går ett steg längre. Han vänder på perspektivet och formulerar en tanke som har stannat kvar hos mig: Att misslyckas är ett privilegium. För bara den som har förmågan att lyckas kan över huvud taget misslyckas.
En annan gång började jag fundera i dessa banor när jag på tåget hem från en konferens råkade hamna bredvid Gunnar Brundin, en av Miljöpartiets grundare. Vi började prata – så som åtminstone medelålders och äldre människor fortfarande gör – och kom in på hur det sociala livet delvis förändrats. Han berättade om sin uppväxt, om hur man även långt upp i tonåren delade rum med sina syskon. Det slog mig att det egentligen är ett enkelt exempel på samma sak.
I det gamla Sverige – innan de flesta hade eget rum, egen skärm och egen bil – tillbringade människor per automatik betydligt fler timmar i det gemensamma sociala rummet. Och det är bara i det sociala som vi kan samla ihop de där tusentals timmarna av små sociala misslyckanden.
Att spela spel med sina syskon, kusiner och morbröder i stället för att sitta ensam framför en skärm. Att timme efter timme vara tillsammans med andra. Att somna och vakna i ett socialt rum och sedan vara bland människor i stort sett hela dagen.
Att ha en dålig dag och ändå tvingas vara bland andra. Att inte lika enkelt som i dag kunna dra sig undan till en egen skärm, ett eget tv-program eller rent fysiskt till ett eget rum och stänga dörren.
En viss trångboddhet var inte bara av ondo. Den tvingade oss också att träna på att vara tillsammans även när vi var på mindre bra humör, när vi ville något annat eller när vi inte själva hade valt tv-programmet. Man kunde förstås gå ut, men då hamnade man ofta i stället i det offentliga sociala rummet – på stan eller bland kompisar.
Det mer eller mindre tvingade oss till just den där mängdträningen – också när vi var trötta, sura eller hellre hade gått undan. Att då säga fel sak, säga något överilat, bli retad, bli sams igen och upptäcka att andra är likadana och gör precis samma misstag.
Det är så misslyckandet avdramatiseras.
Nu har många börjat sin semester.
Och det är nog det bästa tillfället för oss att ta igen åtminstone en del av den mängdträning, i att misslyckas inför andra, som tidigare generationer fick mer av i vardagen.
För det är nog just där, runt brädspelet, på fotbollsplanen eller tillsammans i sommarstugan, som vi tränar en av livets viktigaste färdigheter. Den som blir bekväm med att misslyckas blir också friare att ta ansvar, friare att säga vad den tycker och friare att pröva nya idéer.
Och när vi verkligen har lärt oss att leva med våra egna misslyckanden – utan att förminska oss själva – blir det också lättare att älska andra, trots alla deras.
